aiiavonteese

Det här är det värsta året jag haft i hela mitt liv. Jag har förändrats något så otroligt med hur jag fungerar. Mina sjukdomar och hur jag kan hantera dem bättre. Men det betyder inte att jag inte känt mig krossad varje dag. Jag har lärt känna mig själv på en helt annan nivå och kan hantera sorgen, besvikelsen och förödelsen bättre. Men fy fan vad ont det gör att bita ihop.

Jag förlorade den jag trodde jag skulle leva hela mitt liv med. Den som fick mig att känna något jag aldrig trodde att jag var kapabel till att känna. Aldrig någonsin. Det var där mitt liv rasade samman totalt och jag sprang rakt in i väggen. Varje dag steg jag upp med hopplöshet, jobbade, tränade och sen har jag gått och lagt mig utan minsta gnutta mer hopp än morgondagen i kroppen. 

Jag har gått igenom saker ingen borde gå igen denna sommaren. Saker som förstår en inuti och utanpå.

Jag trodde jag skulle förlora min lillasyster. När vi fick beskedet om att hon hade en hjärntumör trodde jag att jag aldrig mer skulle få baka med henne igen, aldrig få skrika på henne när hon inte hör för att hon är för inne i sin värld av böcker, aldrig få se henne uppe på en hästrygg igen. Men hon har klarat det hittills. "find what you’ll die for and live for it" är den förklaring jag har angående min kärlek till henne.

Varje dag går jag runt och försöker ta mig igenom dagen genom att underhålla mig med annat, men jag kommer ingenstans. Jag kommer inte framåt med mitt liv och jag blir inte lycklig. Jag blir bara mer olycklig.