aiiavonteese

Nu har det snart gått tre år sedan jag blev tvångsinlagd på psyket för ytterliggare ett självmordsförsök. Jag kan fortfarande känna smärtan i varenda kroppsdel som jag kände de månaderna innan de hände.

 

Att leva med konstant ångest, pulsen som går så fort att det känns som ett maraton och två händer runt halsen är ingenting en annan människa kan föreställa sig om den inte varit där. Det känns som att bli dumpad av sitt livs kärlek, förlora sin närmaste eller att få en stroke. Om och om igen. Hur lever man med det? Det är som att jag föddes för att bära all andras smärta på en och samma gång. Varje dag.

 

"Du får gå igenom det här för du är stark nog för att bära det" är något jag får höra ganska ofta. Men det är jag inte, inte längre. Jag har inte bett om att få känna det här, jag har aldrig velat känna såhär. Jag vill inte leva som en levande död längre. Jag vill bara få känna lycka och livslust.

 

De känslorna jag kände för tre år sedan är tillbaka. Och det sista jag vill är psyket. Jag vill bara att allting ska ta slut. Jag vill inte vara kvar i det här livet.