JAG HAR KÄRLEK MEN GÅR ÄNDÅ PÅ GLAS
Jag har träffat de finaste vännerna jag någonsin kan önska mig, från botten av mitt hjärta. Det finns inte en dag jag inte skrattar så mungiporna gör ont, magmusklerna får träningsvärk och de glada minnena blir fler och fler. De tar mig för den jag är, älskar mig för den jag är.
Jag har gång på gång bett om ursäkt för min sarkasm, min snabba käft och hur högljudd jag kan vara. Som jag alltid fått göra till folk. Samt vilken 5åring jag är i huvudet. Men vet ni vad? Varje gång jag gör det så säger dem "det är därför vi gillar dig, ta inte bort det".
De gör mig så jävla varm i hjärtat. Att ÄNTLIGEN bli accepterad för den jag är. Jag kan säga rakt ut mitt i ett ölspelet "jag har sån jävla fitt ångest", antingen får jag en kram eller ett "vi dricker bort den med dig". Jag har så jävla mycket kärlek i mitt fula hjärta till dessa människor. Jag ser fram emot varje dag med er.
...Men varför känner jag mig så jävla ensam? Varför hör jag att det ekar tomt innuti?
