TERRORATTACKEN I STOCKHOLM

De bra dagarna utan ångest försvann. Tvärt. Jag har aldrig känt så stark empati för någon så som jag känner för de som sörjer nu, för de som kommer behöva sörja livet ut. Jag är en människa som känner väldigt mycket empati för människor vanligtvis och det jag känner nu tar kål på mig. Jag sörjer åt alla de människor som drabbats. Jag vill ta all sorg så de slipper känna den.

Men det är inte mig det är synd om. Det är inte mig det handlar om.

Det handlar om de fyra som miste sitt liv, det handlar om 11-åringen som var döv och inte hörde någonting, de handlar om hunden som inte förstod någonting, de handlar om de som fått en sorg som inte går beskriva. De handlar om mina vänners vänner som blev träffade i attacken. Det handlar om hela Sverige.

 

Manifestationen i söndags är något av de värsta jag varit med om.

Det var fint, det var hemskt, det var oändlig kärlek och det var en sorg jag aldrig sett förut. Kontrasten mellan den vackra sången som ekade mellan byggnaderna till att hela stan stod still under tysta minuten är något som aldrig kommer släppa mitt huvud. Det kommer aldrig försvinna från min näthinna eller sluta höras i mina öron.

 
Att över 40 000 människor kom och visade respekt, när de inte har den blekaste aning för vad som kan hända mer, är så jävla vackert. Det mina vänner är definitionen av kärlek och respekt.
 
 Att lämna blommor och se min bästa vän gråta ögonen ur sig är något jag aldrig vill uppleva igen. Jag vill aldrig behöva ge den trösten igen.
Attack i stockholm - Kärlek - PRAY for stockholm - Stockholm - Stockholm terror - Terrorattack - manifestation stockholm - terrorattack 2017 - terrordåd