aiiavonteese

Jag har varvat mellan sängen och soffan för att någon gång få en uns av sömn. Jag har inte fått en blund på 5 nätter. (Det är nu man önskar att man inte svalde alla sömntabletter på en gång förr i tiden och hade några till övers)

Och nu ligger jag här, med uttorkade såriga läppar och röda svullna ögon, sjuk som ett as sen i söndags också. Och när det blir så mycket vakentid så tänker man en del. Jag har ingen att prata med för det finns ingen som förstår de jag känner, allra minst just nu.

Det jag kommit fram till är: Jag är fan i mig ingen bra människa. Jag skriver inte det här för att någon ska tycka synd om mig eller känna sympati för mig. Jag skriver det här för att jag känner såhär, in igenom hela(?) hjärtat och ut i den svarta själen.

Jag är ödmjuk och omtänksam, det är jag. Jag bryr mig extremt mycket. Jag flyttar berg för de som jag älskar mest i världen, och inte minst den person jag väljer att dela livet med. Det finns ingenting i världen som skulle kunna stoppa mig för den kärleken.

Men jag är en egoist. Jag behöver uppmärksamhet som en prinsessa annars så gråter min kropp, varenda minut om dygnet ska vara fokus på mig. Jag ska vara nummer ett. Det har min skalle satt in sig på! Jag klarar inte av att vara ensam, jag får panik och blir tjurig så fort någon lämnar rummet eller pratar i telefon för att jag inte får uppmärksamheten under den stunden. Hur jävla jobbig är jag inte? Jag blir inte svartsjuk på annat men när någon pratar i telefon så kikar svartsjukan fram? Hah. Komiskt. Eller patetiskt. Jag är otroligt tjurig av mig. Jag har konstant ont och jag låter min smärta ta över mitt humör. Jag är för tillbakadragen för att ens kunna föra en konversation och jag har ingen som helst aning om hur man beter sig och pratar socialt. "Normala" frågor och samtalsämnen ploppar inte upp i mitt huvud. Istället är jag bara tyst. Jag har aldrig lärt mig, jag har ju aldrig haft några vänner under min uppväxt att prata med.

Jag känner en känsla av att hela jorden går under och alla människor är emot mig när det inte blir som jag planerat i mitt huvud. Jag vill dela med mig av allt samtidigt som jag vill ha det bara för mig själv. Och hela denna klunga med saker blir som en klump av ångest i min mage. Vilket resulterar i att jag får ångest, blir tjurig och förstör.

Jag önskar det fanns en psykolog, en medicin eller ett underverk för att råda bot på mig. För det tar inte bara knäcken på mig utan jag drar ner andra med mig också. Rakt ner till botten för att hälsa på The Kraken.

Jag är 25 år gammal och vet inte hur man beter sig bland folk. Det är bara synd att det tagit en sån jävla tid att förstå det.

Jag har alltid frågat vad fan jag har gjort för att förtjäna den dåliga karman jag får emot mig, all skit jag lever med. Men nu förstår jag att det är för jag förtjänar det. Jag förtjänar att leva ensam. Och ja, jag tycker fan synd om mig själv. Fyfan vad synd att jag har blivit den jag är idag. Hur fan kan man älska en sån människa?